Life as I know it

då var det dags för årets största skräckdag (förutom jul om ni frågar mig) igen. det är halloween, för vissa innebär det tiggande av godis och läskigt dyra dräkter, men för mig innebär det underbart skrämmande av småbarn.
mohahaha , de första offerna kom vandrades nedför gatan vid sjutiden. jag satt gömd bakom staketet och oskar bakom yttertrappan. när de närmar sig vår uppfart hoppar jag fram framför dem, skrikandes, med världens läskigaste mask på. de blir helt förskräckta och börjar skrika och backa bakåt. då börjar jag asflabba, säger åt dem att det bara är på skämt och att om de vill ha godis kan de knacka på dörren så öppnar någon och ger dem det. när de går mot dörren hör jag dem viska: så snäll hon var...
hehe.. sure... i alla fall så går de mot dörren och när de ska knacka på hoppar oskar fram från sin plats bakom trappan och skriker.. de stackars små spökena blir så rädda att de inte vet vart de ska ta vägen. hahahahahahahaha , så jäkla kul. roligare halloween kan man inte ha.. aa , senare kom tanjas kompisar och ringde på, men de blev inte alls lika rädda. det kan ha något att göra med att mamma satte på sig masken efter det att hon öppnat dörren... ajaa,  nu ska jag yra vidare. kanske till och med våga se mirrors igen ;D ha det bääääst , puuuuss

jahapps. då ska jag alltså ännu en gång ge mig in i den alltför egocentriska värld som bloggandet innebär. för det är precis vad bloggandet är. det är ens egna lilla värld som får en att tro att världen kretsar runt en själv och ingen annan. den får oss att tro att folk faktiskt är intresserade av vad vi äter till frukost. att de är intresserade av vad jag gjorde igår morgon. bloggen får oss att tro att världen faktiskt snurrar runt oss. vi bygger upp en värld där vi helt och totalt är övertygade om att vad vi skriver är viktigt.
vi tror att folk bryr sig för att de tycker att vårt liv är intressant, medan det i själva verket förhåller sig så att de läser bloggar av samma anledning som vi skriver. för att slippa känna oss alltför ensamma.
för är det inte därför vi bloggar? för att vi vill att folk ska se oss. för att vi vill se folk. vi vill inte sitta där alldeles ensamma framför datorn.
så för att jag inte ska förgås av min egen ensamhet ska jag bygga upp min egen lilla bloggvärld igen. alla som vill stiga in i den är mer än välkomna att gå med i gemenskapen som utanförskapet innebär. jag kanske inte kan erbjuda något annat än mina egna misslyckanden och problem, men what the shit, vad får en att känna sig mer lyckad än andra som misslyckas? so, you are more than welcome to follow me , det enda jag önskar i gengäld är lite encouragement på vägen ;D
haa det så hörs vi, puuuss