Life as I know it

så var jag hemma igen efter en vecka i spanien. eller ja, vi kom hem i söndags. det var en riktigt härlig resa. riktigt roligt och skönt och skruvat. ja du anar inte.
i alla fall, det var asnice. men nu är alltså skolan igång igen, och jag PALLAR inte. verkligen inte. jag har typ läxor men jag orkar bara inte anstränga mig. och allt är bara för jävligt.
fast idag var ändån helt okej, för vi fick prova och beställa studentmössor! aaaah jag dör så galet! haha , men sen hade vi klassfoto och jag typ hatar det. och imorse gick jag och ramlade.
alltså grejen är så här, jag har smidighetsnivån "kylskåp", så när jag skulle gå ner för backen lyckas jag snubbla, ramla, skrapa upp knät, rulla runt, rulla bak så jag hamnar på rygg baklänges liksom. jag bara "shiiiit alltså. jag orkar inte resa mig". så jag la kvar. till slut kom en kille på cykel och frågade hur det gick. jag svarade typ "jo det gick bra. jag är mest chockad. så jag tror jag ska ligga kvar här ett tag". haha , jag orkade inte. men sen kom jag på att om jag låg kvar skulle jag missa tåget, så det var bäst att resa mig. så jag gick upp, och gick för att möta sandra i korsningen. hahaha. men jag orkar inte. när jag kom till skolan fick jag plåstra om knäet, vilket ledde till att jag sitter med världens plåster på årets klassfoto. underbart. inte för att jag bryr mig. jag ser ändå alltid störd ut på de där jäkla bilderna.
haha , och jag pallar inte våra fotografer vi hade idag. helt störda. vi var typ sist, och de bad oss plocka undan ballongerna vi haft på bilden. vi typ orkade inte, så de sa åt oss att slänga in dem i ett rum bara. haha, så vi hivade in dem på toaletten. hahaha, jag skulle ge ganska mycket för att se minen på första människan som skulle in på toa där. hahaha... och fotograferna typ asgarvade. värre än oss.
ajaa, livet suger just nu i alla fall. jag orkar verkligen inte. och inte kommer det bli lättare. helvete.