Life as I know it

jag blir såååå bitter. efter en kväll på hallands är jag redo att jag lägga ner mitt uteliv för gott. missförstå mig rätt. jag älskar sociala människor och jag älskar att prata med dem. men när de kör de billigaste, tråkigaste, mest uppenbara grejorna för att ragga kan jag inte hjälpa att bli bitter. eller när de bara är konstiga. förlååååt, vem du nu än var, men det är inte okej att kläcka ur sig "jag har alltid velat ha barn med någon av en annan... ja ras. typ en asiat. jag har ju sett hur föräldrarna kan vara jättefula, men ungarna blir ändå grymt söta". det är inte socialt acceptabelt. jag döööör så hårt. nu har du lyckats kläcka ur dig att vi ska ha barn tillsammans och samtidigt förolämpa mitt utseende men inte mina gener om de blandas med dina.

eller när killarna mer eller mindre kastar sig över en för att man råkar ha en x-kromosom mer än de själva. det känns som att det är där de sätter gränsen liksom. och åååååh. det är så fruktansvärt många 91:or ute. de har helt tagit över stället. fast det värsta att de är faktiskt charmigare att prata med än de som är lite äldre. de är enbaaaaart dryga.

ååååh och så räcker det inte med att jag är arg och allmänt bitter på utelivet. när jag kommer hem, råkar jag trampa på en glasbit och det börjar flöda blod från tån. det vägrar ge med sig och innan jag hunnit leta plåster har jag blodat ner halva lägenheten. och när jag väl hittat plåster räcker inte det och nu är jag på väg att blöda igenom mitt andra. dessutom, i mitt försök att plåstra om min tå, välte jag och slog i huvudet i handfatet. jag tror att någon hatar mig. nu ska jag se på film och ligga och vara allmänt bitter. what else is there to do liksom?