Oh Sweet Childhood
åååh jag har verkligen skrattat så jag gråtit idag. sandra hade 20-årsfest och det var ett stort gäng som samlats för att fira världens bästa blivande 20-åring. det började med trevligt mingel och sen multigod mat och efter det kom det hederliga presentöppnandet. men sen... sandras föräldrar hade satt ihop en film med bilder och filmklipp från det att sandra låg i helénes mage till att hon tog studenten för lite mer än ett år sedan... jag grät. av skratt. av sandras bortgångne morfar som skrattade så varmt på filmen. av hur unga våra föräldrar var. av hur lång tid 20 år faktiskt är.
men satan i gatan vad kul det var. sandra var världens gulligaste unge med de sötaste kinderna och finaste lockarna. vi fick se hur sandra leker med flugan, sandra skydda jessica, sandra kivas med tobbe. och oundvikligen, sandra, jessica, mig och tanja...
så mycket trams vi har hittat på i våra dagar, och så mycket vi flummat rundor. jag vill inte tänka på hälften av all skit vi hittat på och jag tror inte ens jag fattat hur stor del av varandras barndom vi är. det tydligaste av vår starka vänskap var dock inte när vi åkte karusell tillsammans på öland när vi var tre eller när vi gjorde kullerbyttor på gymnastikuppvisningen när vi var fem, utan det var när vi för ungefär 3(!) år sedan hängde på världens tråkigaste hotell i tyskland, och lyckades göra det till en kanonkväll, bara genom att vara oss. vi fyra sminkade varandra, och körde sen korta sketcher om våra karaktärer (emo, workaholic, docka och fjortis). tyvärr råkade detta fastna på film och detta visades då upp för hela goda tjocka släkten och vännerna.
vi tjöt av skratt. och med rätta. det såg inte klokt ut, och när vi visade upp våra sminkningar för våra föräldrar (detta fanns också på film), såg de vettskrämda ut. det såg ut som att mamma ville skrika "ja inte är det mina gener i alla fall!".
tänk att jag och sandra känt varandra i typ 17 år. om inte längre. det är galet.
