Life as I know it

gårdagskvällen spenderades hemma hos bulls där vi bakade pepparkakor. jag var road i ungefär två minuter och hann göra tre pepparkakor innan jag tröttnade och intresserade mig för rödvinet isabelle bjöd på istället. mycket gott måste jag säga! efter mycket snack och en del vin var det dags för mig att bege mig hemåt, och självklart hade den dumma stormen då börjat växa till sig ordentligt. lat och dålig student som jag är bestämde jag mig för att ta en taxi hem. men då sjäälvklaart var varenda taxi i hela lund upptagen, och eftersom jag är ytterligare latare och inte orkade ringa var femte minut för att kolla om det kommit in en ledig taxi, bestämde jag mig för att gå hem. sagt och gjort, jag packade på mig mina kläder och gick ut för att face lill-berit.
fy faaaseeeen säger jag bara. det blåste något helt brutalt, och kastvindar kastade mig både fram, bak och åt sidan. i dungen bakom hallands bildades värsta vindtunneln och jag fick stanna och bara försööökaa värja mig från allt anfallande smuts och grus och löv som kom farande. till slut kom jag i alla fall hem, och jag lovar, jag såg ut som de små tilltufsade ankungarna i det här klippet. illa illa.

jag är så fruuuktaansväääärt tröötttttt. jag ska aldrig mer dricka kaffe (i alla fall inte den närmsta timmen, jag lovar, typ). kaffe förstör mitt liv och jag får såna enorma problem med att sova om jag dricker mer än en kopp in dagen. jag har ett underskott på minst 15 timmar på mitt sömnkonto, men dock har jag märkt att tiden går snabbare när man inte sovit. dessutom händer mycket mer spännande saker. som igår, när jag jobbade på espresso house, så råkade jag kasta en halv kanna mjölk över mig. spännande, spännande! sen hittade jag en megatång, som blev hysteriskt rolig, så rolig att jag mer eller mindre gick runt och refererade till den som en person. idag såg jag dessutom ut som en sämre bagare, med ungefär 10 L mjöl över hela forklädet. snyyyyggt värre.

men nu så är jag äntligen hemma, och ska inte jobba förrän klockan tolv imorgon. so sweeeet. så nu ska jag hem till madeleine ett tag, titta på henne medan hon förbereder sig för balkan-fest (och nej, det är inte bara en massa människor från balkan, utan bara en massa musik från balkan)! ska bli helt awesome :) nej nu ska jag få i mig lite socker,
peace out, kärlek och respekt, det är sånt vi gillar!

Jag är sååå sällskapssjuk! Rebecka har lämnat mig för en awesome helg i Uppsala och jag vet inte hur jag ska hantera min ensamhet. Sure, just nu sitter jag hemmahemma och drygar (för övrigt sa håkan åt mig idag att det är jag som kommer hit och driver upp alla i högvarv, "till och med tanja är lugn när du inte är här". jag tror han hittar på), och visst ska jag hänga en del med de söta barnen och julbaka, och mhmm det är klart att jag har planerad utgång med nojigaste mannen och jag veeet att jag ska jobba fre, lör och sön, men alla övriga tider är det såå ensamt! majeed drar dessutom till new york, så jag kan inte ens sitta och tjöta hemma med honom. gud vad jag vill ha en minigris just nu.

jag är tydligen känd för att vara lite tappad, något jag fick reda på i veckan, och jag är inte alls nöjd!
   i fredags var vi ute på nation, och självklart dracks det en del. jag ramlade, glad i hågen, fram till bardisken för att beställa (ytterligare) en drink. och då, så klart, hade jag (o)turen att känna folket i baren. jag beställde en drink och drog fram kortet, men eftersom min hjärna just då mer eller mindre simmade runt i champagne kunde jag för allt i världen inte komma på min kod. jag stod i gott och väl två minuter och stirrade på kortläsaren utan att komma på det. och då, istället för att säga åt mig att "här räcker det jonna, kan du inte ens din kod ska du verkligen INTE ha mer att dricka", så säger de "neeeej, det är jonna, hon är alltid lite borta, det är ingen fara, hon är inte för full". döööööööh. jo det var jag!
   och okej, det kanske möjligen är så att jag är lite lost ibland. jag menar, utan att nämna alltför mycket detaljer kan jag ju säga att det i veckan var två personer som på en gång, var rörande överens, om att det måste vara jag som tappat bort mitt kort, i ett urval av ungefär 50 pers... ganska illa. men ändåååå!

nej, nu får jag väl försöka ta tag i mitt liv. however that'll happen!
peace out, kärlek och respekt, det är sånt vi gillar!

planerna sa hallands nation imorgon. efter sommarens jag-vill-skaffa-blandbarn-incident var jag redo att testa deras nattklubb igen. meeen så slår jag upp City och läser att de ska hålla speeddating imorgon. speeddating, detta jävulens fenomen vars tragiskhet egentligen bara övervinns av det faktum att det arrangeras av studenter; den mest oseriösa billiga (läs villiga och ombytliga) demografiska gruppen du kan hitta. I början av vår studietid sa jag och becks att vi skulle gå på ett möte (ja, för jag tänker att speeddating är som ett möte, typ AA fast för människor who is craving löööööve), bara för att sitta och skratta åt de stackars själar som dragit sig dit för att faktiskt försöka hitta the love of their life. sitta och studera de små nördarna och känna oss glada att det inte var vi som satt där och hoppades. men så kom jag att tänka, är det egentligen inte vi som är tragiska? för vi hade aldrig blivit mer än de minst ocoola bland de ocoola. för hur mycket vi än hatat det och varit motståndare till det, hade vi suttit där.
   så nej, inget jävla speeddating på hallands imorgon. dock hade vi tänkt kör en "barney-grej", och trösta (dvs antasta och förleda) de stackars små pojkarna som inte fick någon ytterligare date. mohaha, utnyttja dem när de är sårbara.. fast rebecka had a good point där, antagligen är det bara fallen som är kvar, och är det verkligen dem man vill "trösta"? hahaha, ajaa det löser sig, jag menar, fråga hamlet eller de gamla grekiska författarna, vad hade världen varit utan tragik?

apropå tragiskt. jag fick en flashback häromdagen  (mer minne som försvunnit på grund av alkohol men som kom tillbaka tack vare/på grund av tillnyktrande) från husfesten. jag ser hur någon kastar upp mig över axeln och börjar springa upp och ner mellan samtliga korridorer på krischan. jag kunde inte för allt i världen komma på vem det var. det brukar vara en viss moffe, men jag var nästan hundra på att det inte var han den här gången, eftersom tanken gick igenom mitt huvud när jag hängde över axeln på mr x "men vad faaaan, inte ännu en som ska börja springa i trappor med mig". sen, tack vara S fina berättelse, kom minnet nästan tillbaka BAAAAAM, just det!!! så nästa gång jag träffar en viss L, ska jag nog reda ut ett och annat!
tills dess, peace out, kärlek och respekt, det är sånt vi gillar!

okej, jag vet att matlagning inte är min starkaste sida, men jag har ändå tyckt att det har funkat helt okej. ingen mästerkock men ändå hyfsat kunnig liksom. tills idag då. jag jobbar i köket på ett äldreboende, och ikväll kom en dam fram till mig efter maten och berömde det jag lagat; potatismos och kätbullar. jag blev jätteglad, liksom man tackar frun, jag är ju lite av en naturbegåvning när det gäller matlagning. sen tillägger hon:

då gör vi ytterligare ett försök till att dra igång sveriges bästa blogg igen! jag är så mitt uppe i allt, så tiden vill liksom inte riktigt räcka till. men nu ska jag försöka igen.

helgen har varit helt underbar, i fredags var det tacksittning för våra söta jobbare. vi sprang runt på lyset (klubben)(fast vi var ganska mycket på lyset också) och snurrade. efter ett tag får vi för oss att nej, nu är det dags att dra till en korridorsfest på delphi, sagt och gjort. jag, alex och miro drar till delphi för att titta in på miros korridor. helt ärligt, simply put, det var som ett mellanstadiedisco som man slängt in alkohol på. väldigt, väääldigt tragiskt.
   vi bestämde oss ganska snabbt för att det inte var vår grej, så vi stack in på miros rum och drar fram hans elgitarr. wihooo vilket ljud det blev! och antingen var jag en fantastisk naturbegåvning eller så var jag kanondragen, men strålande lät det i alla fall! lite fläderflavoured-vodka senare kunde jag inte hålla mig vaken, så jag somnade hos miro och vaknade inte förrän vid halv tolv dagen efter. en mycket väl spenderad fredagkväll.

så igår var det dags för halloweenfest i häljarp, men på grund av dålig uppslutning av människor (fyyy skäms CC, inte okej), blev det mer en halloweenmiddag, men likväl helt awesome. vi käkade, mös och spelade spel. i början blev jag asförbannad eftersom jag i ett frågespel blev ihopparad med miro. okej tänker ni, det är väl inget att böla över? men jo, jag ska säga er, att miro var med i det här programmet "vem vet mest?", ni vet det som går på SVT? i vilket fall som helst fick han frågan:
I vilket landskap ligger Sveriges högsta berg?
varpå han utbrister, "eeeh, småland?"... så ja, ana min ilska när jag skulle vara i samma lag som honom... meeeen, tydligen satt miro på mycket andra kunskaper, för eeh jaaaa, fatta stort vi vann! justeee rebecka, vi vann jättemycket fast jag hamnade med killen som tror att kebnekaise ligger i småland!!
   som vanligt började min energi sina lagom efter midnatt, så vid halv ett låg jag och dreglade i soffan. gick och la mig vid typ ett och vaknade inte förrän tolv timmar senare.. trött, jag? vaknade i alla fall till en jättefin frukost (jag hade lagt upp en bild om jag inte haft någon självdistans och om jag levt ett skyltliv, vilket jag låtsas att jag inte gör trots att jag bloggar om universums oviktigaste saker). där spenderade jag, becks och majeed timmar med att bara tjöta om allt från evolutionen till USAs politik. det hela slutar med att majeed blir sugen på att köpa en ny säng. det är bara bra diskussioner som kan leda till något sånt!!

nej nu ska jag spendera resten av den här söndagen med att fortsätta göra fantastiskt oviktiga och ointressanta saker!!
peace out, kärlek och respekt, det är sånt vi gillar!